FOTO: HÅKAN STRANDMAN
Vinteraktivitet. Snön gör det svårt att hitta åkbar is för långfärdsskridskoåkarna. Men medlemmarna i Solstaskäret har ordnat en två kilometer lång bana på Mariebergsviken.
Ingen åkbar is inom rimligt avstånd.
Då bestämde sig Solstaskärets entusiaster för att ta saken i egna händer.
Nu finns en två kilometer lång isbana upplogad på Mariebergs-viken i Karlstad.
Under helgen blev isovalen ett utflyktsmål för både ung och gammal.
Lördag eftermiddag, temperaturen är strax under noll och solen gör sitt bästa för att tränga genom molnen ovanför Karlstad.
Ute på Mariebergsvikens is är det en hel del folk i rörelse. De allra flesta har skridskor under fötterna och är så kallade långfärdsåkare.
- Snön har förstört säsongen men någonstans vill vi ju kunna åka och det här är inte det sämsta, förklarar Björn Lagerbeck, en av eldsjälarna i långfärdsskridskoföreningen Solstaskäret.
DEN TVÅ KILOMETER långa banan kom till efter kontakter med kommunen, KBAB, och Mariebergsskogen.
- De sponsrar plogningen. Vi bidrar med arbete. Förhoppningsvis ska vi kunna hålla ovalen öppen resten av vintern, säger Björn och stöter med ispiken mot det glatta underlaget.
- Fyra decimeter tjock is. Det håller för en stridsvagn. Annat var det i oktober. Då var vi några stycken som gav oss ut på 32 millimeter is på en sjö. Inte alämpligt alls. Minst fem centimeter ska det vara.
Två kilometer är i kortaste laget för de vana åkarna. Normalt handlar det om flera mils åkning när Björn och hans kamrater ger sig ut. En tur han rekommenderar är från Kristinehamn till Karlstad. De fem milen brukar ta tre timmar. Om vädergudarna är på rätt humör vill säga.
- Blankis, vinden i ryggen, lagom temperatur och gärna solsken. Då går det lätt, säger Björn och ler.
- Men tyvärr går det inte att åka den sträckan som det är nu. Vi får nöja oss med det här i brist på annat.
Fler och fler åkare tar banan i besittning. En del fräser fram som riktiga proffs, andra tar det mera försiktigt. Varv på varv åker de. Rödare och rödare blir kinderna.
- Puhh, det är jobbigt men kul, förklarar Tord Svanqvist och får medhåll av hustru Louise.
- Vi åker ganska mycket. Motion och naturupplevelse i ett, säger hon.
På pappas rygg i en bärstol sitter dottern Maj och plirar med ögonen. Än är hon för liten för att åka skridskor men att lifta med pappa är inte fy skam det heller.
- Om några år åker hon själv, skrattar Tord och sörplar på den medhavda blåbärssoppan.
Ännu en åkare passerar förbi där vi står. Ritsch, ritsch låter det när han med lugna metodiska skär glider framåt i god hastighet.
- Långrören ger en helt annan rytm i åkningen än om man har hockeyskridskor, säger Björn och pekar på en ung kille som har just sådana på fötterna.
- Han glider inte alls lika långt på varje skär utan tvingas jobba betydligt hårdare.
ÄVEN OM DET INTE är någon kyla att tala om den här dagen blir det ändå kallt när man varit ute ett tag. Rätt klädsel är ett måste för en långfärdsåkare.
- Flerlagersprincipen med en vindtät jacka ytterst är det bästa, säger Björn Lagerbeck men betonar att säkerheten ändå är det allra viktigaste.
- Här är det inte så farligt men på en långtur måste man ha med sig ryggsäck med ombyte i vattentät förpackning. Dessutom ska man ha ispik, isdobbar och livlina.
Ytterligare några åkare passerar. En av dem pekar mot bryggorna där två mindre motorbåtar ligger infrusna. Om några månader är det de som tar Mariebergsviken och Vänern i besittning. Men tills dess är det här skridskoåkarnas revir.
- Åtminstone delvis, skrattar Björn och glider iväg.
THONY LILJEMARK