Karlstad
Resten av oss må vara trötta på den eviga vintern,
men för långfärdsskridskoåkarna är den en välsignelse. Med lite tur kan
de skrinna runt på Vänern ända till i slutet av mars.Jan och Ann-Catrine Lundbäck ser förtjusta ut, trots snålblåst och svinkallt gråväder.
– Det här är fantastiskt. Förra året var vi över till vindsnurrorna, det har aldrig gått förut. Och du skulle sett, gamla gubbar blev som småungar. Vi var i extas, berättar Ann-Catrine.
Både hon och Jan är ledare i Solstaskäret, en långfärdsskridskoförening med säte i Karlstad. 650 medlemmar gör den till en av Karlstads största föreningar.
– Intresset för långfärdsskridskor har ökat explosionsartat, berättar Jan. I mitten av nittiotalet, när föreningen startade, var vi inte så många entusiaster men nu är det ju en jätteapparat.
Han berättar om hur bra skridskoåkningen är för hälsan och hur meditativt det är när man väl har fått in en bra åkteknik. Att man i december, ute på isen, fångar det lilla ljus som finns och att det faktiskt fungerar antidepressivt. Han medger att en del av tjusningen också ligger i att det är lite äventyrligt.
– Det ser ju väldigt dramatiskt ut när man åker nära en iskant, en halvmeter från öppet vatten. Men isen är ofta tjock där så det är ingen fara om man vet vad man håller på med.
Han återkommer ofta till detta med säkerheten. Alla nybörjare som går med i föreningen måste gå en introduktionskurs innan de får följa med på de turer som föreningen anordnar. De måste lära sig KUS: Kunskap, Utrustning, Sällskap.
– Åk aldrig ensam. Ta med ispik så du kan slå på isen och känna om den håller ordentligt. Dubbar och räddningslina måste man också ha.
Det allra viktigaste är dock en packad ryggsäck, enligt Jan. Den fungerar som flytväst om man går genom isen. Och den bör innehålla ett ombyte så man kan fortsätta färden, eller åka tillbaka, utan att frysa sönder och samman.
Sedan är det bara att fräsa iväg och njuta av den ovanliga lyxen i att det ligger tjock is över hela Vänern.