Efter 31 långfärdsskridskoturer och 52 mil på Gunnern gjorde jag min premiärplurrning på denna sjö. Jag tycker att Gunnern är "min" hemmasjö där jag känner till det mesta om in- och utlopp och andra områden med svag is.

Gunnern lade sig säsongen 2000/2001 rekordsent ---c:a en vecka in i januari. Den 12 januari var jag på tur med Birgitta och Torsten Westin. Knut Lykken hade förmedlat kontakten och förmodligen "dragit på" en del om min iskunskap.

Vi började som alltid turen vid badplatsen i Bossebyn. Isen var fin och så tjock att jag inte så ofta pikade. Förmodligen var vi årets första långfärdsskrinnare på Gunnern. Vi åkte norrut!
Redan efter 700 meter, nedanför Fallen, brister isen. Isen är seg och det känns som att det dröjer en stund innan den ger vika. Jag hinner tänka att jag klarar mig nog med en halvplurrning. Så blev det inte -plurrningen blev hel. Jag åkte kanske ett femtontal meter från strandkanten och hade inget minne av att det tidigare varit svag is på detta ställe.

Nästa tanke, väl nere i vaken, var att nu måste jag vända om. Jag tar tag i iskanten, som brister. Ingen vidare känsla att inte genast få stöd. Då jag gjort min vändning når jag en hållbar iskant. Tar loss isdubbarna, vilket inte visar sig gå med en gång. Mina fodrade fingervantar är för klumpiga. Under tiden hör jag Birgitta säga till Torsten att kasta linan. Jag får till slut fram isdubbarna. Ligger still i vaken och väntar på livlinan. Enligt instruktionsboken är det bäst att göra så. Det kalla vattnet cirkulerar då inte mot kroppen. Torsten lyckas träffa mig på första kastet. Jag trär in handen i livlinans ögla hugger isdubbarna i isen och så hjälps Torsten och jag åt att få upp mig ur vaken.
Det hela är över på knappt två minuter.

Vi hjälps åt att byta kläder. Birgitta packar upp de torra kläderna. Först får jag ett sittunderlag att stå på och en handduk att torka mig på. Birgitta och Torsten hjälps åt att vrida ur vattnet ur kläderna innan de packas i säcken.
Det enda som är torrt är mössan och delar av halsduken. Det betyder att jag aldrig var under vattnet med huvudet. Ryggsäcken hade fungerat som flythjälp. Att doppa ansiktet lär vara otäckt och riskerar att starkt bidra till kallvattenchock. Efter att jag kommit upp på isen var min andning uppenbart kraftig utan att jag kände hög puls. En vanlig reaktion på ett ofrivilligt dopp.
Jag har inget minne av att jag tyckte det var kallt i vaken. Var väl fullt upptagen med att organisera mitt uppträdande på isen.
Härligt att få torra kläder på kroppen.

Då vi är klara att åka iväg öppnas dörren i huset alldeles nere vid stranden och vi hör en inbjudan att få komma in i värmen. Vi tackar nej då vi är klara att fara iväg. Torra sockor med plastpåsar i de blöta kängorna fungerar bra och värmer faktiskt. är också lite stolt över att jag fortfarande går i anoraken som min mor sydde i mitten av 60-talet. Skall jag vara ärlig så har grenbandet dock gått sönder. Jag är person nummer tre som Torsten och Birgitta är med och drar upp. Hur väljer de sitt sällskap på isen egentligen? Jag är tacksam att de fanns i närheten då jag "badade". Händelsen är ett typexempel på att det inte går att ta för givet att isen håller där den brukar vara bärig. Händelsen visar också på betydelsen att vara flera i sällskap. Det blev ett lagjobb att få upp mig och sedan få på mig torra kläder. Det hela kändes försmädligt och var naturligtvis ett misslyckande.

Torr igen så fortsatte vi färden, men nu åt motsatt håll. Vi fick en härlig tur förbi Årbotten, via isfallen i sundet, till Gunnarskogs kyrka. på hemvägen försökte vi ta oss över till udden där julottekaffet brukar intagas. Det var inte möjligt då isen strax norr om udden var för tunn. Jag tror att det var årets kraftiga inflöde norrifrån som vek av ut mot vår udde. Vi följde nu Gunnerns västra strand fram till vaken. Det syntes nu tydligt att isen var försvagat av ett inflöde -bäcken från Lifallet. Ett inflöde jag inte lagt märke till tidigare. Hade jag höjt blicken på morgonen hade jag sett vägtrummorna och förstått att här kommer det vatten. Nu gjorde jag inte det. Från det håll vi kom syntes inte böcken på grund av högt gräs. Inte heller kunde jag se någon iskant som skulle kunna ha varnat mig. Inte heller hade jag reagerat på att isklangen blev högre. Kan det tunna "frosttäcket" ha dämpat ljudet? Någon karta hade jag inte med. Jag känner ju Gunnern så bra!?? Normalt är vi bra kompisar, men då det gäller isens bärighet är hon inte att lita på. Det vet jag nu. Jag borde ha förstått tidigare.

Med kunskap, sällskap och rätt utrustning blev det ofrivilliga "badet" odramatiskt, som det skall vara. Vi fick till slut en fin tur tillsammans. Gunnern är med sin flikighet, sina stup och sina vyer en härlig skridskosjö. Min favorit i Arvikatrakten!

Carl-Gunnar Höij, Borlängebo sedan mars-01

Tillbaka | Arvika -2001 | 2002-03-25