Säkrare skridskoturer med utbildade ledare

— Artikel i Värmlands Folkblad måndag 19 januari 1998 —

Foto: LARS HEDELIN

Viktig utrustning. Isen brister, trots starka armar finns inget att fästa isdubbarna på. Med kraft slungas kastlinan upp ur det snabbt nedkylande vattnet.

Långfärdsskridsko lockar allt fler åkare. I helgen har Friluftsfrämjandet utbildat 23 nya ledare för säkrare långfärdsskridskoturer. Utbildningen avslutades med en badövning i Nedre Fryken.

— KUS är det uttryck vi vill inpränta i skridskoåkarna, säger Bengt Jakobsson som är Friluftsfrämjandets ledare för de årliga utbildningarna. KUS står för kunskap, utrustning och sällskap.

Kunskap om isens egenskaper, risker och säkerhetsåtgärder lär Friluftsfrämjandet ut under sina ledarutbildningar.

— Ingen har någonsin drunknat på turer med utbildade ledare, säger Bengt Jacobsson.

Utrustningen packas i en ryggsäck. Där ska finnas ett ombyte kläder i en plastpåse, isdubbar och en kastlina. I handen ska åkaren ha en eller två ispikar. En behövs för att känna hur tjock isen är. Med två ispikar i händerna kan man staka sig fram i motvind eller när isen är ojämn. Långfärdsskridskor består av långa stålskenor som man fäster på så kallade telemarkspjäxor. Skenorna kostar från 500 kronor upp till 1 200 kronor.

De vanligaste skadorna är på axlar, knän, handleder och tummar, man bör därför ha skydd för lederna. Sällskapet får aldrig vara mindre än tre personer. Allra bäst är om man är sex personer som kan hjälpas åt att ta hand om den som åker i vattnet och se till att torra kläder kommer på.

Turer varje dag

— Vi har haft skridskoturer varje dag efter nyår. Det finns is och vi kollar noga att den håller att åka på, säger Björn Lagerbeck som gick ledarkursen förra året.

Friluftsfrämjandet har en telefonsvarare, där får man besked varje dag om var man träffas för gemensamma skridskoturer.

Ett femtiotal personer hade samlats vid ledarkursens avslutande isdopp. Många som är intresserade av att börja åka kom för att se mer vana åkare i aktion.

— Det är spännande samtidigt som man får en otrolig naturupplevelse när man åker långfärdsskridsko, anser Björn Lagerbeck.

Isens utseende kan vara bedrägligt. Nedre Frykens is var mycket svag längs stranden och längre ut låg sjön helt öppen. De iskunniga kunde med hjälp av ispikar ändå visa fram till säker, åkbar is. Ett knakande ljud kan bero på att isen frusit i flera lager, knakandet innebär inte automatisk fara.

— Isen sjunger, när tonen höjs är den för tunn att åka på, berättar Björn Lagerbeck.

Det finns runt 400 organiserade långfärdsskridskoåkare i Värmland. Genom de kurser som Friluftsfrämjandet bedriver, finns det utbildade ledare i Säffle, Åmål, Arvika, Kil, Skoghall, Karlstad och Kristinehamn.

MARIA ALFREDSSON

Turrapport