Entusiaster på Väneris
Artikel i Nya Kristinehamnsposten 2001-01-20


De blir allt fler, entusiasterna som ger sig ut på Vänerisen med långfärdsskridskor. Det är lätt att förstå varför. Med en lätt medvind i ryggen och solen i ögonen glider man fram utan ansträngning och bara njuter av tillvaron.
- Det här är så härligt, utbrister Beatrix Wirehag.

Det ska erkännas på en gång - jag var inte speciellt sugen på det här jobbet. Att i tre timmar följa med Friluftsfrämjandets långfärdsskridskoåkare på en tur ut på Vänern kändes jobbigt. Jag hade aldrig åkt annat än vanliga hockeyrör tidigare och knappt varit ute på större is än Björkhallens. Men med lånad utrustning, välpackad ryggsäck och kameran i högsta hugg bet jag ihop och följde med. Och kom tillbaka lycklig och frälst.

Som ivriga barn invaderade de isen på samlingsplatsen i Klingtorpsviken. Ett 20-tal medlemmar i Friluftsfrämjandets skridskosektion skulle med på turen, som gick till Saxholmen och tillbaka.

Två grupper

Indelade i två grupper, de som ville åka fort och långt samt de som ville ta det lite lugnare, drog vi iväg. En del av oss på mycket vingliga ben och med stort behov av de stöttande stavarna. Men snart har även vår grupp fått upp farten och känslan är härlig.
- Det känns som om man flyger fram, säger Beatrix Wirehag, som tycker att det härligaste med skridskoåkningen är att komma ut i naturen. Hon och maken Karl-Göran åker ibland själva och ibland med Friluftsfrämjandets grupper.
- Det är tryggt och bra att åka i grupp. Men ibland kan det vara skönt att bara åka i sitt eget tempo och kunna stanna precis när man vill, tycker hon.

Ledaren Mikael Henriksson, ansvarig för Friluftsfrämjandets skridskosektion, ser tryggheten som det allra viktigaste när man ger sig ut på sjöisen. Det är viktigt att ha kunskap, rätt utrustning och - inte minst - sällskap.
- Man ska inte ge sig ut på isen ensam, säger han bestämt.

Skadade träd

Vår tur går vidare genom viken där det höga vattenståndet gör sig påmint genom bryggor som ligger dolda under isen, vattenfyllda båtar och uthus som balanserar på kanten till vattnet. Många träd står i meterhögt vatten och ser ut som om de blivit utsatta för gnagande djur. Men det är vattnet och isen som skalat av barken och så småningom lär de skadade träden dö. Vid Torrholmen stannar vi till och Alf Persson visar hur han skyddat sin stuga genom att köra ut 450 säckar med sand.
- Det var tungt, men det har hjälpt, konstaterar han. Vi styr våra skär mot Saxholmen och nu bryter solen igenom de tidigare så täta molnen. Trots en lätt motvind går det lätt att ta sig fram på den fina isen, som endast täcks av små vita, vackra rosor, bildade av dimman.

Matsäck och historia

Hungriga klättrar vi alla upp mot Saxholmens högsta punkt och hugger in på smörgåsar, apelsiner, varm choklad och kaffe. Under tiden berättar Ove Åstradsson, som själv varit med vid utgrävningarna och är ordförande i Saxe Knutar, för oss om öns historia.


Ove Åstradsson, till höger, berättade under fikat om utgrävningarna på Saxholmen, där han själv varit med.

Styrkta till både kropp och själ tar vi på oss skridskorna igen och ger oss ut på den solglimrande isen.
- Det var rätt dag att prova skridskorna, konstaterar Lennart Köhler nöjt. Förra julen fick han ett par långfärdsskridskor, men då räckte varken tiden eller isen till. Nu har han spänt skenorna på sina slalompjäxor och följt med arbetskamraten Alf Persson ut.

I en lång rad närmar vi oss Svartebergsudden där vi tar en vid sväng runt den osäkra isen nära land. Från Svartebergsudden går ofta en råk söderut och det är ett område där man ska vara extra försiktig.

Lång spricka

Plötsligt höjer Mikael Henriksson handen i ett stopptecken och vi bromsar in. En lång, tre centimeter öppen ränna syns framför oss och Mikael åker fram till kanten, hugger med ispiken och känner efter att isen intill inte är tunn. Den bär och vi kliver alla över sprickan medan isen gungar. När vi närmar oss vår utgångspunkt har snabbskrinnarna, som gjort en längre sväng, hunnit ifatt oss. Efter en härlig dag med perfekta förhållanden är alla nöjda och tar sig lika snabbt av isen som man tog sig på för tre timmar sedan.

Med trötta ben stapplar jag, långsammast av alla, mot bilen. Men kanske är jag också lyckligast av alla. Det var en härlig känsla att glida fram över den vidsträckta isen och det är lätt att förstå att många blir bitna.

Ökande intresse

- Vi ser ett klart ökande intresse för långfärdsskridskor. Det är en härlig sport som ger lätt och behaglig motion samtidigt som man får en naturupplevelse. Det passar alla, man kan hålla på upp i hög ålder, säger pensionären Ove Åstradsson med ett skratt. 1962 byggde han sina första långfärdsskridskor och sedan mitten av 80-talet har han åkt så ofta han kan.

När isen äntligen ligger, då talar Friluftsfrämjandet in på sin röstbox var och när nästa utflykt sker och för den som är intresserad är det bara att komma till utsatt plats och tid.
- Vi är oftast ute både lördag och söndag när isarna bär. Det gäller att passa på, is är en färskvara, säger Mikael Henriksson. En härlig färskvara.

CATARINA LIND

[ Turrapport | Fotoalbum ]
 


 
© 2001 Nya Kristinehamnsposten. Artikeln publicerad på Vänerskridsko med tillstånd av Jan Bergstam, NKP. Foto och text återgiven med tillstånd av journalisten Catarina Lind.
Tillbaka | Pressklipp | 2001-02-28