Vänern: Värmlandsnäs och Lurö skärgård

Inledning

Som en fågelvinge som doppar spetsen i vattnet sticker Värmlandsnäs ut i Vänern mellan Säffle och Grums. Den västra stranden är flack och sjön utanför är mycket grund, ofta bara någon meter. Här finns mängder av öar av skär. Strandlinjen är mycket flikig med många vikar, ofta med vassklädda stränder. Östra stranden har en helt annan karaktär. Den är en del av en förkastningsbrant som fortsätter över Vänern och åter blir synlig över vattenytan i form av östra stranden av Kållandsö och sedan fortsätter vidare ner mot Lidköping. Vänern har här några av sina största djup.

Från Ekenäs söderut ligger öarna tätt ner till Lurö och stora farleden från Vänersborg upp till Karlstad. En stor del av Vänerns 22.000 öar ligger i skärgårdarna mellan Säffle och Lidköping. 500 av dessa öar ligger i Lurö skärgård. Djupet här är ofta bara någon eller några meter.

En skridskotur i dessa skärgårdar tillhör inte vardagen. Men när det erbjuds möjligheter så är det något av det bästa som Vänern kan erbjuda. Frågan är om det finns så mycket som kan konkurrera. När isen ligger som en glasskiva över stenbotten kan man här få fantastiska upplevelser.

Kartor som täcker området är i första hand de gröna kartorna Mellerud NO, SO, Mariestad SV, NV, dessutom kan för färd i väster Åmål SV vara aktuell och i öster Karlstad SV och Åmål NO, SO och blåa kartan i första hand 92 Bengtsfors och för färder norrut längs kusterna 102 Karlstad. Dessutom kan man använda sjökorten för Vänern 133 men även för västra kusten 134 och för östra kusten 131 eller båtsportkort 133.1, 131.3, 131.1, 134.4 och 134.6.

Kommunikationer

Ute på Värmlandsnäs finns endast bussförbindelser för skolskjutsar. Till Säffle finns både tåg och buss, men därifrån är det som regel en bit kvar till åkbar is. För att bekvämt komma ut till isen krävs bil.

Lämpliga startpunkter är i första hand Ekenäs på sydspetsen där det finns stor parkering. En startplats i Säffle är Duse udde, sedan finns det ett antal nedfarter till västra stranden.

För bussar finns det en liten väg ner till Svartåviken som avslutas med en "rondell".

Restauranger och övernattningsställen

Ett fint litet vandrarhem med självhushåll finns på Lurö.

Familjen Westerberg 0555-290 12 eller mobil 070-521 67 33.

Turer

Lurö skärgård. När isen lägger sig är det oftast en tur från Ekenäs ner till Lurö som gäller. Turen går att variera på flera sätt genom att välja olika väg mellan öarna. Det kan också vara möjligt att ge sig ut på Dalbosjön och ner mot sydväst längs rännan. Dalbosjön har korsats på skridskor.

En trevlig tur är att åka söderut från Ekenäs. Väl ute ur viken tar man österut och följer iskanten eller åker innanför de östra öarna ner till Vithall och vidare ner till Lurö. Går det att runda Lurö är det ett plus och en extra bonus är det om man kan ge sig ut på Dalbosjön. Därefter följer man västra öraden via Gunnarsholmens fyr och åter till Ekenäs.

Eskilsäters och Millesviks skärgårdar. Att starta i Säffle eller mer lämpligt Duse udde eller Svartåviken och åka ner genom Eskilsäters och Millesviks skärgårdar är mycket ovanligt. Delar av sträckan kan vara åkbara.

Öster om Värmlandsnäs. Det finns ingen dokumenterad tur öster om Värmlandsnäs, men en rikigt lång och kall vinter bör det vara möjligt.

Isläggning

Trots att skärgårdarna är grunda lägger de sig mycket sent om de överhuvudtaget lägger sig.

Öster om Värmlandsnäs finns det ingen dokumenterad isläggning som använts för skridskoåkning.

Öster om Luröskärgård har en grupp skridskoåkare sett hur isen brutits upp på under en timma efter att man åkt där före en rast.

Mellan Ekenäs och Lurö lägger sig isen några gånger per decenium. Isen kan snabbt brytas upp eller förändras av vågor, vind och kraftiga strömmar mellan Stor Vänern och Dalbosjön. Speciellt gäller detta i de mer öppna delarna i södra delen av skärgården.

Söder om Lurö går den brutna rännen mellan Vänersborg och hamnarna i övriga Vänern.

Dalbosjöns utsatta läge gör att isen ofta består av vallar och råkar.

Mellan Säffle och Ekenäs finns sund som kan vara svaga. Byälvens utlopp håller öppet och försvagar isarna långt söderut från Säffle.

Sevärdheter

Lurö. Utgrävningar på Lurö har frilagt grunden till en klosterkyrka, troligen byggd av cisterciensmunkar kring 1143. Det som kan ha varit ett härbärge för pilgrimmer på väg till och från Nidarosdomen med Olof den Heliges grav i Trondheim hittades också.

1839-1859 fanns ett tegelbruk på ön. Befolkningsunderlaget från 1916 till 1937 motiverade en folkskola på ön.

Levebrödet för dem som bodde här en gång var bete, odling och fiske i kombination. Idag är det tillsynen av naturreservatet som är utkomsten för familjen tillsammans med vandrarhemsverksamhet och annan besöksnäring.

Värmlands seglationsstyrelse bildades 1813. 1863 bygdes fyrar vid Stångudden på Lurö och på Trädgårdsholmen. Stångholmen har sitt namn av ett stångmärke som stod här tidigare. 1905 byggdes den nuvarande fyren vid Stångudden.

Stora Bratt har en brant östsida. Öns topp är högsta punkten i skärgården och därifrån har man en fin utsikt. Nedför berget åkte häxor förr i världen "skinnbyx".

I inloppet till Hököflagan finns risk att bli neddragen i djupet av sjörået som ligger där och lurpassar. Här var en gång i tiden en ofta använd skyddad ankarplats.

Norra Hökön var bebodd från sjuttonhundratalet och fram till 1913. Här levde på vad några tunnland jord kunde ge, man hade några kor och får. På ön fanns också en krog som besöktes av sjömän från båtar som ankrat upp på Hököflagan. På östra stranden finns en bra hamn, Lellegohamn. Från hamnen följer man en stig till vänster fram till husgrunder som utgör resterna av bebyggelsen. Platsen hittas lätt då den är omgiven av körsbärsträd.

Vithall. På Vithall finns i sydost en gammal stuga från 1822 som är skärgårdens äldsta bevarade stuga. Den beboddes fram till 1959. Stugan stod tidigare på Djurö. Tack vare ett arbete med underhåll av stugan och införskaffande av inventarier så står den idag öppen för besök. Stugan är nu utrustad med enkupigt taktegel från Lurö tegelbruk. Stugan är väl värd ett besök.

På Stora Klubben och Gunnarsholmen byggdes de första fyrarna av Värmlands seglationsstyrelse 1853. Värmlands seglationsstyrelse bildades 1813, tretton år efter att slussarna vid Trollhättan öppnats. Stora Klubbens nuvarande fyr är från 1935.

1875 befolkades Klövön med fiskare. Ön övergavs 1930. Den stuga som nu finns kvar är numera sommarstuga. Bebyggelsen på Vingsön är också fritidshus en fiskarbosättning mellan 1852 och 1934.

På Kalvön fanns de nybyggare redan på 1700-talet och en krog fanns på artonhundratalet. Av det relativa omfattande jordbruket bebyggelse finns nu bara några husgrunder kvar.

På Aspholmen ligger ett boningshus från 1898 med magasin och brygga. Här tillsattes en tillsynsman för utprickningen i mitten av 1800-talet och båtstationen var bemannad fram till 1983.

Värmlandsnäs och speciellt Millesvik har ett av länets tätaste förekomster av förhistoriska lämningar. Man har funnit ett 20-tal stenverktyg i trakten. En stor mängd gravar och rösen finns på öarna och längs stränderna på vägen in mot Säffle. De lägen som gravarna placerats kan knappats ha motiverats av annat än det vacker miljö då förutsättningar för permanent boende knappast funnits på dessa platser. En sekundär betydelse har vissa av dessa lämningar haft som märken för senare tiders sjöfart.

Från söder till norr har vi längs Värmlandsnäs västra kust först på krönet av Sundsholmen ett röse från bronsåldern. Rester av en eller flera stenkistekonstruktioner kan löst liggande hällar eventuellt utgöra.

På Östra Höviksudden finns två rösen på krönet av en utskjutande ut. Rösen har omkretsen sju respektive 14 meter och är manshöga. Längst ner finns resterna av kallmurning. En ovanlig typ av röse är det långröse som ligger på Örholmen. Det är 29 meter långt och 10 meter brett. Nära vattnet vid Rudnäsudden finns både två runda rösen och ett långröse 12 meter långt och 6 meter brett. Två relativt stora och väl bevarat ligger tydligt exponerade på en bergrygg vid Sandviken. Ett av dem har spår av kallmurning. På Kvarnholmens högsta topp ligger ett röse med 15 meters diameter och två meters höjd. Även här finns rester av kallmurning. Vid Svartnäsudden finns ett röse som delvis utsatts för åverkan. Lämningar efter en stenkistekonstruktion kan anas. Slutligen finns vid Petters udde tre rösen på vart sitt krön. Dessa har gropar i mitten som kan ha uppstått vid gravplundring eller efter att en träkista i gravens centrum multnat.

Hjälleskate gård ligger med vacker utsikt alldeles vid Vänerstranden. Nuvarande huvudbyggnad är från 1850-talet, men dess föregångare lär ha varit Olof Trätäljas kungsgård. Namnet tros komma från "hjäll" (fisknät) och "skate" (udde). Fast sagan berättar om två bröder Hjali och Skate som försökte röva bort Olof Trätäljas dotter Åsa. Hon befriades dock av den norska prinsen Olof Sigurdsson efter en strid som stod på Bärön där båda bröderna tillsammans med hela sitt anhang förlorade livet.

På Hjälleskate föddes Leonard Henrik Roos av Hjelmsäter 1787. Han var det första i en kull på arton barn. Han flyttade till Stockholm där han utvecklade sina konstnärliga anlag. Han vann både guldmedalj och erhöll stipendium. Efter en resa i Europa i sex år och en kort period i Sverige så åkte han till Sydamerika. 40 år gammal dog han, osäkert hur. En variant är att han som djurvän möte en boaorm och ville klappa den på huvudet som en hund. Ormens kärvänliga beteende lär ha ändat hans liv.

På östra sidan av byn Grimbråten ligger Villkorsberget fornborg, en av Vänerns 37 fornborgar och den enda utgrävda. Från toppen har man en fin utsikt över Vänern. Fynden daterar borgen till 500-600-talet.

Den brann ner kring 600 och återuppbyggdes aldrig. Lämningar av små hantverkshus av liknande typ som fanns på Helgö i Mälaren fann man vid utgrävningarna.

Mer om Värmlandsnäs

Värmlandsnäs glöms ofta bort där det ligger lite vid sidan av allfartsvägarna. Förr var det tvärtom med livlig trafik över Vänern, både av pilgrimmer, resande och gods. Här finns gamla fina jordbruksbyggder och här finns Värmlands rikaste lämningar av fornminnen. Lämningar finns både från stenålder, brånsålder och järnålder finns i form av gravar, ristningar och fornborgar. Från kristen tid finns flera fina kyrkor. I kyrkornas omgivningar finns gott om tidiga lämningar som vittnar om byggdens betydelse även innan kristendomen gjorde sitt intåg.

Botilsäters kyrkas äldsta delar är från 1100-talet.

Esaias Tegner föddes 1782 vid Kyrkerud strax söder om Säffle och flyttade till Millesvik när fadern blev kyrkoherde där. Kyrkan är från tidig medeltid. Exteriören är från 1600-talet. Tornet ersattes av ett fristående kyrktorn 1790. En dopfunt finns från 1200-talet.

Eskilsäters kyrka tillhör länets äldsta. Sitt nuvarande utseende fick kyrkan i samband med flera ombyggnader under 1800-talet. Även här finns en dopfunt från 1200-talet. Strax söder om Rosenborg vid Ulvudden finns Näsets mest välkända hällristning från 1500-500 f.Kr. Den omfattar bland annat två skepp varav ett nära 2 meter.

Rosenborgs herrgård har tillhört många adelssläkter. Den nuvarande huvudbyggnaden uppfördes på 1830- talet. Sitt nuvarande namn fick den på 1600-talet.

Källor:

Hallbäck, S A, Vänerns stränder — utblickar, 1982

Länsstyrelsen Värmlands län, Ditt Värmland, 1989

Jörälv, L, Sällsamheter kring Vänern, 1990

Andersson, R, Lurö ön i Vänerns mitt, 1984

Övrigt

Kommentarer och kompletteringar mottages tacksamt av Bengt Jakobsson.

Turrapporter