|
En händelserik dag blev det. Ur sängen, på med kläderna och en snabb frukost och sedan ut till bilen. Det är alltid lika roligt att börja en skridskodag med att skotta bort ett tjockt lager blötsnö från gatan i blött snöglopp. Vi rullade iväg till macken för att tanka billig svensk bensin för resan till oljemiljonärernas sommarparadis. Från macken kontaktade vi Martin. Färden gick vidare och vi stannade vid en busshållplats på Hagalundsvägen för att vänta på Martin. Kort efter att motorn stängts av så anade vi en vitklädd person som kom lufsande i snön och snögloppet. Förväntningar på en härlig skridskodag kunde inte annat än förstärkas. Ut på E18 och det fina väglaget inbjöd till en lustfylld körning med maxhastigheter upp emot 70 km på motorvägen vid Segmon.
Väl i Öje valde vi när förutsättningar ändå var så bra att njuta av den lite mindre vägen väster om sjön. Vi dånade fram genom snögloppet på vägen med styrande slask med toppfarter uppåt 50 km i timman.
Väl framme i Rakkestad ville PG fika så in på ett kafe som låg vid sidan av vägen. Kaffe, kanelbollar och dricka intogs, liksom informationen att vi körde åt fel håll. PG menade att detta var ödet att vi skulle köra fel för att vi skulle hitta detta kafé.
Förväntningarna på en härlig skridskodag sjönk när snön övergick i regn, vägbanan blev fri från modd och slutligen regnet upphörde.
Genom Sarpsborg och Fredrikstad började det ljusna och spänningen steg. Personligen hoppades jag på 500 meters åkning på havsis. Vi åkte över en bro och kom framtill en bompeng på 50:-. Därefter följde en vägbank där havets vågor kluckade i väster och en spegelblank vattenyta låg till öster med isflak närmast land. Vi såg flera vikar med isflak, sund med kluckande vatten, bondgårdar och fritidshus. En nästan 4 km lång tunnel förde oss slutligen till vårt slutmål, Kirköy.
Efter en stund låg ett nyuppfört kommunhus i skogen. PG beordrade stopp och gick in för att hälsa på sin kontakt. Strax kom han ut igen och vinkade in oss. Vi träffade kulturchefen i kommunen som gav oss lite tips, några reklambroschyrer med bättre kartor än vi hade tidigare och en rikigt fin kommunkarta. Stort tack för det! Kommunhuset var verkligen magnifikt. Det var byggt i sibirsk lärk förklarade PG och tillslut förstod vi det. Hvalökommune har 4000 invånare på vintern och 40.000 på sommaren.
Vi körde fel för andra gången när vi kom ner till Skärhalden. Men PG noterade ett nytt café för fika/middag senare. Men även denna felkörning var ödet ansåg PG. På vägen tillbaka till den rätta vägen kör en norsk bil över på vänster sida framför oss medan en annan låser oss bakifrån och en tredje försöker svänga höger till vänster om oss. M.a.o. är vi inringade. Hade detta varit i Chicago hade det varit fråga om ett rån. Men PG hoppar ur och säger 'att det är säkert Frank'. Visst var det Frank, PG:s andra kontakt som råkade få hjälp av två andra bilar att stoppa vår framfart. Vi hälsade på Frank som ordnat logi för 200:-/natt och person för oss. Men eftersom vi skulle hem på kvällen så fick vi tacka nej.
Klockan närmade sig tolv och jag började bli åksugen. Frank erbjöd sig att visa oss var vi kunde åka. PG hoppade in som passagerare hos Frank och Martin och jag följde efter. Vi körde till en brygga vid Svanekil. Där hann Frank berätta att han isseglat vid Hammarö innan Martin och jag gav oss ut på rekognocering utan karta, men med GPS. PG stannade för att odla sin kontakt vidare.
Vi gled över isarna som mestadels var bra med en yta som bra snöis med lite ytmjukhet till partier av stöpis som var trögåkt och fläckvis inbjöd till att lyfta skridskorna på samma sätt som när man går. Vi kom upp till Ed där Frank och PG stod. Frank varnade för en råk. Vi frågade var vi skulle ta oss över. 'Det får ni bestämma själva', sa PG. Egentligen var det ingen råk så vi åkte vidare lämnande PG och Frank bakom oss. Upp till höger insåg jag att där låg Lervik och det höga berg som vi en gång för många år sedan hade som mål vid Friluftsfrämjandets resa till Idefjorden med bonusåkning på riktig havsis.
Vi rundade nordspetsen på Edsholmen. Där tvingades vi till en landpassage över en udde, som med min allmänna rädsla för att falla var lite jobbig, men med en erfaren naturguide som Martin gick det bra. Nu kom den verkligt fina isen och vi kom fram till Edsholms Marina. Där var inte PG. Då insåg vi att vi inte visste vad vi bestämt egentligen och att vi inte visste PGs telefonnummer. Jag hittade dock ett nummer som såg bra ut under inkomna samtal. Jag prövade det efter att jag lyckats knappa in 0046 framför och tagit bort nollan med Martins hjälp.
Efter två samtal med PG förstod vi inte var han var eller var bilen var. Vi lyckades inte heller ringa upp en tredje gång. Samtalen bröts. Men vårt antagande var att de båda var nere vid startplatsen. Vi vände tillbaka och chansade på en genväg för att slippa den besvärliga passagen. Chansning gick hem. Efter en betydligt kortare tid än på utvägen var vi tillbaka till bryggan där vi vinkat till PG och Frank. Där såg jag en röd Volvo och så småningom även PG. Härligt att slippa kämpa i motvind på den sämre isen ända till startplatsen. PG undrade varför vi inte väntat på honom.
Hur som helst så åkte PG och Martin tillbaka till Edsholms marina sjövägen medan jag tog bilen dit. Jag fick njuta av den fina isen en stund innan de andra kom tillbaka sjövägen. Sedan åkte vi runt och njöt. Fika intogs ståndmässigt vid bord och stolar vid en sommarstuga. Intill var ett litet stenbrott med lämningar som fick mig att tänka på Bohuslän. Ytterligare isnjutning. Eftersom eftersom regnet och snön upphört långt innan vi kom ut på öarna, blå himmel tittade fram, solen ibland kunde anas och vi åkte i lä och i den mån vinden nådde oss var det från sidan så blev dagen kanske inte riktigt som jag tänkt mig vid snöskottningen i snöglopp på morgonen.
Vid väntpunkten mötte vi en isfiskare som dragit upp en vittlinge som var mindre än mången aborre. Vi steg iland från turen vid Edsholms marina med drygt 2 mil i benen, 40 gånger mer än vad jag hoppats på. PG hetsade oss till kafet i Skärhalden, men där fick vi bara köpa vykort eftersom de plockat bort brödet för dagen. Vi satte kursen mot Fredrikstad där NRK radio Östfold väntade på oss för ett inslag. På vägen in, nu när vi visste mer om hur åkbar isar såg ut, insåg vi att vi hade mycket åkbart oåkt. Speciellt i området öster om vägbanken. Men vi får komma tillbaka. Kanske är området lämpligt för steg 2 utbildningens saltisövning.
Efter en del strul kom vi till Gammelbyn där radio och TV studion låg. Tyvärr hann vi inte se så mycket av den gamla fina trädstaden. Martin och PG intervjuades. Efter intervjun frågade PG om det inte fanns kaffe. Visst fanns det kaffe och dessutom en härlig tårta. Så att vi missade kaffet i Skärhalden blev mer än väl kompenserat.
På hemvägen var det bitvis dimma innan regnet började igen. Det är bara att beklaga att turen inte blev så macho som dit- och hemresan lovade. Det hade varit mycket lättare för er där hemma att bära.
PG hade en hektisk dag. Hela världen ringde honom eller han ringde den. Bremen, Åland, Härnösand, NRK, Rolf Gezelius mfl. Själv fick jag ett telefonsamtal från Monica som undrade var jag egentligen var och från arenachefen Lundbäck som undrade vad arenaassistenten hade för åsikter om plogning av arenan. Antagligen löste plogningen sig själv i det regn som ni hade här i hemma.
Var vi var mer exakt: Mellan 11 grader 2 minuter öst (Solstaskärets västligaste åkning) och 11 grader 6 minuter öst. 59 grader 3 minuter norr och 59 grader 6 minuter norr.
Detta var ett samarrangemang mellan havsissällskapet Kumlinge skrinnare och Vänerhavets Solstaskär. Jag kan bara säga det som sagts av så många före mig: Carpe Diem.
PG:s israpport:
Ytan var slät, vit med lätt grå inslag som inledningen på vår Norgesejour med avslutningen lika magnifik med lite blöta på den fina ytan under. Eller med andra ord som kanelbollens glasyr respektive blötekaken (tårtan) som vi bjöds på av NRK.
|
