|
Turrapport: | |
|
Det är synd om dom som inte var med! - det var vi överens om i bussen när vi kom tillbaka till Norrstrandskyrkan vid halv sex på kvällen. Men oss 23 som var med var det inte synd om! Avfärd från Norrstrandskyrkan i Toms buss kl 8 - mörkt och lite ruggigt, men väderrapporten hade lovat uppbrytande molntäcke från väster och solsken efter lunch. Efter komplettering av gruppen i Grums och komplettering av matsäckar på OK-macken i Årjäng landade vi vid Trankils kyrka - där den svarta blankisen började enligt rapport från rekargruppen på fredagen - kl 10. Vår tur välsignades av högre makter förstod vi, när klockringningen drog igång så fort vi kom ur bussen! Ett mäktigt mottagande! Vi delade upp oss i två grupper - en lite snabbare med Yngve som ledare och en något långsammare (sades det) med Björn i täten. Sedan åkte vi parallellt söderut, på underbar is - svart, blank emellanåt, lite knottrig med nästan noll friktion däremellan, lite uppbruten och hopfryst på mindre partier. Många råkövergångar hela dagen - de flesta lätta, men på några ställen fick vi leta lite efter lämpligt läge att passera. Björn och Yngve tycktes sätta en ära i att hitta 'egna' passager, så vi kunde fortsätta parallellt. Solen, som hade lyst på trädtopparna när vi kom till Trankil, drog sig tillbaka bakom molnen, och det var nästan lite nederbörd i luften. Lite fukt, som oljade isen, fungerade som silikonsprej under skidor gör (tror jag) - friktionen blev obefintlig. Och med en aning vind i ryggen känner man sig då som en fantom på isen. Elvakaffet intogs kl 11 på en liten ö vid Båtviken. Sedan bar det mot Torrskogs kyrka, där vi stämt träff med Tom och bussen vid 12-tiden för att kolla läget och bestämma fortsättningen. Yngves grupp hade dragit sig över till östra sidan av sjön, och det visade sig att isen mellan Torrskog och Gustavsfors, där Västra Silen har sitt utlopp i Lelången, var onödigt tunn, så det blev lite kringelkrokar tillbaka för att komma till västra sidan igen innan vi kom till kyrkan. Men där var vi på slaget 12! Och konstaterade att alla mådde bra, att isen höll och att vi skulle fortsätta mot Bengtsfors och ringa Tom om isen tog slut. Med beaktande av Bo-Görans turrapport från fredagens rekning var det osäkert om man kunde ta sig ända till Bengtsfors. Men vi träffade en grupp från Åmål som träffat folk som åkt från Bengtsfors, så det borde gå ... Och det gjorde det. Med lite trixande mellan tunnispartier och över råkar kom vi förbi det område vid Kråkviken där rekpatrullen vänt och nådde tryggare områden söderöver och dirigerade bussen till Bengtsfors. Vid eftermiddagsfikat kl 13 - tillsammans med några skrinnare från Bengtsfors som gjort upp eld och grillade korv - kom så den utlovade solen fram. Isen blänkte, landskapet strålade och njutningsfaktorn steg ytterligare. (Men med solen i ögonen var det svårare att se de krympsprickor som fanns i isen, och det blev lite vanskligare att åka. Inga olyckor hände dock.) Vi närmade oss Bengtsfors alltför snabbt - det kändes inte på alla håll helt motiverat att sätta sig på bussen så dags. Så vi delade det nu hopsamlade gänget igen - de som kände att fyra mil var tillräckligt fortsatte fram till Bengtsfors på den is som nu blivit smältsnöskrovlig (rejält) och de som hade mera spring i benen vände norrut längs sjöns östra strand för att möta bussen i Kråkviken. Den sista milen norrut blev en höjdare. Lätt, men inte alltför besvärlig motvind, solen snett bakom vänster axel, den branta, vilda bergssidan åt höger, och en is som blev allt svartare. Den var alldeles blank, inte en spricka som avslöjade hur tjock den var (och då tror man att den är tunn och vågar inte slå i staven för att få bekräftat att den är tunn utan åker och lyssnar på ljudet som berättar att isen blir tunnare, men ännu helt OK). Den blev tunnare, och några råkövergångar blev lite svårare - vid ett tillfälle var det nära att Ove fick närkontakt med vattnet, när iskanten brast och flaket han stod på vek sig. Med ett elegant kast framåt landade han på magen och kom undan med blotta förskräckelsen och torra skor. Yngve i täten åkte med stor säkerhet och trygghet över råkar och tunnispartier, och jag som känt honom snart 36 år (på onsdag) undrade om han verkligen kände sig så säker eller om det var vi 15 bakom honom som gav honom så stort mod. I alla händelser gick det helt utan problem - vi fick göra en kringgående rörelse kring Kråkviken och ta oss in från norr - där Bo-Göran m fl kollat simmande svanar två dagar tidigare - och anslöt oss till bussen och Björns grupp vid halv-fyra-draget. |
| | |||||||||||||||||||||
| |||||||||||||||||||||
| Denna turrapport är enbart publicerad som information till läsaren. Den är på inget sätt en garanti för några isförhållanden efter turdatumet. Det är du själv som måste avgöra om isen är säker! | |||||||||||||||||||||
|
Tillbaka | Klubbturer 2001-02 : Solstaskäret | Rapport: Kerstin Berg | 2002-01-06 | Årjäng-Bengtsfors | |||||||||||||||||||||