Turrapport:
Östra Örten, 16/12 -01

--- Söndagen den 16 december eller Dagen då Leo mötte grodan ---

I underbar morgonsol och vid klangen av Norrstrandskyrkans båda klockor samlades c 40 entusiaster för en ny äventyrsdag med de långa skridskorna. På plats beslutade ett mindre antal åkare att bege sig åt Klässbolshållet till medan de allra flesta följdes åt till Östra Örten. Hur den mindre gruppen hade det förtäljer icke denna berättelse men min förhoppning är att deras dag var lika fin som vår.

För fin var den i sanning! Strax norr om Molkom möts man av de många mycket säregna kupolformade hyperitbergen, en gång bildande öar, när landet höjde sig ur ishavet. Ett par av de mest framträdande av dessa berg är Råglandaberget strax söder om Ö.Örtens sydspets samt Torsberget vid västra stranden av V. Örten, båda väl synliga under dagens tur.

Ett första försök att åka gjordes vid sjöns sydostspets, men där fanns inte tillräckligt med åkbar is. Vi fortsatte därför med bilarna förbi det kungliga, gula, helt unika träslottet och parkerade vid badplatsen ett par hundra meter söder om Älvsbacka kyrka. Där fann vi en underbar is och med solen i ansiktet och en svag nordlig fläkt i ryggen kunde vi i skön takt åka c 7-8 km söderut. Vi fann dock att de svarta isområdena inte var åkbara överallt, varför vi framför allt åkte på rimfrostklätt underlag, där isen var 7-8 cm.

--- Där vi sedan vände för att åka tillbaka norrut inträffade det som gav upphov till ovanstående rubrik. Under hela färden dessförinnan hade Björn gång på gång skickat ut Leo på de svagaste svarta isarna som testpilot. Leo utförde dess uppdrag med stora leenden och utan minsta tvekan, accompanjerad av den 2-3 cm tjocka isens dova sång. Inte visste vi andra då att Leos glada min berodde på att han inom sig förnam ett möte som egentligen hör till sagans värld. Men där, nerom stuteriet, c 20 m från land låg hon och väntade, med högerbenet makligt utsträckt, liggande på armbågarna. De trolska kolsvarta ögonen plirade mot oss från det uppresta huvudet och lockade till sig Leo. Knäfallande lyfte denne gentleman upp den svarta, vackra, livs levande grodan och försiktigt bar han henne(?) till det skyddande skogsbrynet. På frågan om han kysste grodan fick jag svaret att han inte ville ta risken att hon skulle förvandlades till en prinsessa, eftersom han inte hade plats i bilen för ytterligare en person. Dessutom var han inte helt säker på om det verkligen var en hongroda. I den sköna värmländska naturen kan tydligen mycket inträffa! ---

Älvsbackas vita kyrka från 1924 stod som ett ståtligt utropstecken över dagens upplevelser på Ö. Örten när vi vid 14-tiden började återfärden till Karlstad. Att få fler sådana härliga dagar i vinter är en nåd att stilla bedja om.

Rune Wallquist