Turrapport Solstaskäret 030224: Lurö

Solstaskäret Långfärdsskridskoklubb, Karlstad

Turrapport:
Lurö - Lugn+, 23/2 -03

Med stor auktoritet blev drygt 100-talet irrande och surrande skridskoåkare fördelade och uppradade på led bakom 10-talet ledare uppställda i intensitetsordning. Snyggt! Grupperna drog iväg, var och en åt sitt håll, och plötsligt var man ensam med sin grupp med de stora isvidderna framför sig. Vi, 11 personer i gruppen 'lugn plus / medel minus', svängde österut så snart det gick för att komma ut på de riktigt fina sammetsisarna vi hade rekat dagen innan. Nu var de ännu finare - det hade kommit lite fukt i den tunna, tunna hinnan av pudersnö, så isytan var nästan som smord och gjorde inget motstånd.

Ganska snart träffade vi på en plats där ett möte mellan rådjur och havsörn (tror vi) slutat till rådjurets nackdel - kvar fanns ganska mycket hår, spår av klövar som arbetat sig ner i isytan, och spår av stor fågel - liksom spår av skridskoåkare. Om rådjuret hade försvunnit med hjälp av den väldiga fågelns klor eller burits i land av skridskoåkare kunde vi inte se. Men man känner sig lite allvarlig inför naturens hårda verklighet ibland.

Nåväl, njutningen av isen och de mjuka grå nyanserna i landskapet tog snabbt överhand. Vi rundade Stora Klubben och tog sikte på Vithall och elvakaffet. Vi hade hunnit inte mer än plocka fram termosarna när grupp efter grupp med skridskoåkare kom från alla håll och gjorde oss sällskap. Det såg ut lite som apberget på Skansen (typ).

Foto
Apberget på Vithall

Från Vithall fortsatte vi söderut på fortfarande lika fin is mot Lurö Bratt. Några råkövergångar klarades utan besvär. Det är vackert att åka utmed en råk, där isflaken ställts på kant och tryckts upp så att ljuset gnistrar i dem - eller ner i vattnet som väller fram över isen. I fjärran mot öster såg vi Djurö och i söder kunde vi skönja Kinnekulle i det gråa diset.

Ner mot Lurö Bratt fick vi några riktiga bälten med tallriksis och hopfrusna isflak. Det gick hyfsat att snirkla sig fram genom områdena, men när vi närmade oss Lurö (Bössviken) blev vrakisen ganska besvärlig. Det var dock inte så långt till stranden, och där gick vi iland och tog en skön promenad till Stångudden.

Stångudden blev också en mötesplats för några av grupperna, där vi kunde utbyta erfarenheter och ge varandra tips för den fortsatta färden. Vi tog en andra fikapaus och sedan fortsatte vi runt Luröns syd- och västsida till Stenstaka för ett kort stopp och studiebesök på det fina vandrarhemmet.

Återfärden mot norr och Ekenäs tog vi ganska långt västerut, där vi återigen hittade underbara sammetsisar som föranledde lyckliga leenden och kommentarer. I höjd med Koskär fegade undertecknad ur lite och började dra mot öster för att inte missa Ugglorna tillbaka till Ekenäs. Vi fick lite sämre is, dock fortfarande fullt åkbar. Den smala passagen genom vassen kändes som en trevlig kontrast mot de stora vidderna vi kom från.

Nästan på slaget halv fyra landade vi i Ekenäs och kunde sedan räkna in grupp efter grupp som kom åkande från olika håll - alla lika positiva och nöjda med dagen. Med all rätt!

[ Till Samlingsrapporten ]

Is
Från den mest underbara, svarta, släta, nästan sprickfria is med en tunn, tunn snöhinna till den allra jobbigaste vrakis. Flera råkar hade uppstått sedan dagen innan - men de var ännu ganska lättforcerade.
Antal	Grp	Åksträcka	Väder	Ledare
11	1	33 km	Vackert grådis men god sikt, kring noll grader	Kerstin Berg, Anneli Blom

Denna turrapport är enbart publicerad som information till läsaren. Den är på inget sätt en garanti för några isförhållanden efter turdatumet. Det är du själv som måste avgöra om isen är säker!