- Bråviken
- Slätbaken
- Trännöfjärden
- S:t Annas skärgård
- Lindersfjärden och Orren
- Gryts skärgård
- Flisdjupet och Valdemarsviken
- Kaggebofjärden och Kvädöfjärden
|
|
Skärgården är ett fantastiskt landskap som bara finns på några få platser i världen (Skandinaviska halvön, Finland, Skottland, nordöstra Kanada samt södra Chile). Att få ta sig fram i denna skapelse med skridskor på fötterna är ett äventyr som är bland det mest njutbara man kan uppleva.
Östergötland har en av Nordens vackraste skärgårdar. Här finns i Gryt och S:t Anna en bred skärgård med mycket sparsam bebyggelse. Missjöarkipelagen i S:t Annas skärgård med en enorm mängd småöar saknar motstycke i världen. Harstena och Aspöja är större öar med gamla samhällen. Trännöfjärden och Kaggebofjärden är fina innerskärgårdslandskap. Rännor som är ett gissel för skridskoåkare i Stockholms skärgård bryts sällan i Östergötlands skärgård.
Men man skall dock vara observant på att det är en helt annan sak att åka skridskor i skärgården jämfört med på insjöar. Här är farorna helt andra och man kan inte använda sin "insjöintuition". Det salta vattnet ger en helt annan typ av is som varnar på ett annat sätt samtidigt som isläggningen är en helt annorlunda vilket ger större variationer i iskvalitén. Var också observant på många fågelskyddsområden som börjar gälla redan den 1 februari.
Att det går så bra att åka skridskor i Östersjön är egentligen fantastiskt. En förutsättning är att Östersjöns vatten är bräckt, vilket är en följd av en spännande geologisk utveckling (se nedan). Salthalten i Östersjön varierar på olika platser men även på olika tider på samma plats p.g.a. strömmar. I Östergötlands skärgård ligger den kring 0,7 procent, vilket alltså är betydligt lägre än världshavets 3,5 procent. Den låga salthalten ger betydligt bättre förutsättningar för skridskois.
Vatten med salthalt kring 0,7 procent börjar inte frysa förrän vid -0.5 grader. Det är dessutom i allmänhet betydligt mildare vid kusten än i inlandet. Detta gör att när det är -5 grader i Linköping sker nästan ingen istillväxt vid kusten.
Den nylagda isen har innehåller fortfarande salt. Om man känner med piken i alldeles nylagd saltis känns den ungefär som sorbé, vilket är långt från den kristallkänsla som sötis har. Saltet finns på isytan vid milt väder samt på is som lagt sig snabbt. Med tiden och framförallt vid kyla vandrar saltet ner genom isen. Då allt salt från isen försvunnit säger man att isen blivit avsaltad. Ej avsaltad is känns sträv att åka på. För bra åkning på saltis vill man därför inte bara ha tillräckligt tjock is, utan den skall helst vara avsaltad också. Därför krävs åtminstone tre dagar med ordentlig kyla innan saltisen blir bra att åka på.
En sak som skiljer saltis mycket från sötis är det ljud som den ger ifrån sig när den är tunn. Sötis spricker och knakar på ett karaktäristiskt sätt. Tunn, ej helt avsaltad saltis väser det dom. Det låter som när man häller upp strösocker direkt från ett paket i en stor skål. Tunn, avsaltad saltis knastrar det mer om. Man kan likna ljudet vid att trampa på en knäckebrödsskiva. Dessa ljud är varningsljud och is som låter på detta sätt skall man vara mycket försiktig på. Om man åker fort kan man i vissa fall även höra ljudet av när isen knäcks av den "bogvåg" som man alstrar. All tunn saltis bågnar otroligt mycket när man åker på den. Det kan kännas som att man åker på en gummiduk som ligger på vattnet. Saltis bär från ca 5 cm. Ända upp till 7-8 cm betecknas som tunn is och inte ens erfarna skridskoåkare åker några längre sträckor på så tunn is.
Saltis saknar även den klang som sötisar har. På saltis kan man inte som på sötis slå med skridskon på isen för att på tonen kunna bedöma dess tjocklek. Slår man på saltis kan man dock bedöma ifall isen är avsaltad eller inte. Vidare är saltis aldrig genomskinlig. Icke avsaltad is är dimmig medan en relativt ny men avsaltad is har inslag av något som kan liknas vid vita ormbunksblad. Gammal avsaltad is är helt grå. Det är lite synd att man aldrig kan se genom isen eftersom siktdjupet i Östersjön är hela 11 meter.
Även i skärgården finns det strömmande vatten. Uppkomsten av strömmarna skiljer sig dock mycket från strömmar i insjöar. De strömmar som påverkar skärgårdens is mest är de som uppkommer av lufttrycksvariationer vilket ger vattenståndsförändringar. Av denna anledning är uppmärksamhet vid sund och uddar lika aktuellt i skärgården som i insjöar.
Vinden är en annan byggmästare, eller snarare förstörare, av skärgårdsisar. I ytterskärgården bryts isen upp av starka vindar och trycks ihop av pålandsvind eller bryts loss och drivs ut i havet av frånlandsvind. Lång tid med is ger därför mycket varierande isförhållanden i eller på gränsen till ytterskärgården (se även nedan).
Erfarenhet och rätt tänkande är nödvändigt för att hitta de bästa isarna och kunna åka på ett säkert sätt i skärgården.
Först och främst gäller det att man aldrig i förväg kan bestämma hur en tur skall bli i skärgården. Man skall låta isens beskaffenhet bestämma var man åker. Leta upp glanskisen och åk dit den leder dig! Allra oftast är isen bäst närmast iskanten. En erfaren skridskoåkare åker därför rakt ut så långt det går och håller sig nära iskanten så länge hon kan. Här vid iskanten möter man också havet och kanske alfåglar, vilket förhöjer upplevelsen.
Vinden påverkar isen mycket i skärgården. Isen kan blåsa upp och packas upp i ett sund och blir till packis. Isen kan också brytas loss i flak och ligga och skvalpa. När kyla kommer bildas vrakis eller tallriksis som är jobbig att ta sig igenom. Detta gör att isen i mellan- och ytterskärgården sällan är homogen. Kvalitén varierar och det gäller att hitta glanskisområdena. Det hjälper att tänka på vilket sätt vinden bryter upp isen för att kunna hitta den finaste isen. Man får också vara beredd på att ta sig igenom partier med sämre is för att hitta ut till glanskisen. De stora variationerna i iskvalité gör det till ett stort äventyr att åka i skärgården!
En annan aspekt av vinden är dess kylande effekt. Man är mer exponerad i skärgården och man gör ofta klokt i att klä sig i vindtäta plagg för turer här.
I Stockholms skärgård hålls rännor öppna hela vintern och man måste hela tiden ta hänsyn till dessa när man åker skridskor där. Östergötlands skärgård är nästa helt befriat från detta gissel. Enda rännan som alltid är öppen är den som löper längs norra Bråviken in till Norrköping. Rännor kan finnas t ex från Aspöjas östra del till Arkösund, farleden genom S:t Annas mellanskärgård och farleden mot sydost från Fyrudden, men dessa bryts spontant och hålls inte öppna hela vintern. Hydrokoptrar som är ute i tunn is bryter rännor och dessa kan vara ett problem innan isen blivit riktigt tjock.
En fara som inte skall underskattas är att tappa orienteringen. Speciellt i Missjöarkipelagen måste man vara mycket noggrann för att inte villa bort sig. Allmänt sett är blå kartor är inte tillräckligt detaljerade för att vara bekväma att orientera efter i skärgården. Gröna kartor eller sjökort skall man använda.
Var observant på fågelskyddsområden som börjar gälla den 1 februari! Ökad fritid har medfört större påfrestningar på rekreationsområdena i skärgården än förr. Genom bristande kunskap och oaktsamhet kan vi göra stor skada. Därför är vissa områden fredade och tillträdesförbud gäller från 1 februari på vissa öar och i ett vattenområde 100 meter runt öarna. Det tidiga skyddet gäller bl a havsörn och berguv som startar sina häckningar tidigt. Låt fåglarna ha sina små oaser för sig själva!
En sak som skiljer Östergötlands skärgård från alla andra arkipelager i världen är den rika förekomsten av isslipade hällar. Man kan på hällarna observera isräfflor som bildats av stenar som legat inbäddade under inlandsisen. När isen rörde sig karvades räfflorna ut ur berget. Hällarnas form är också ett resultat av isens rörelse. I norr, "stötsidan" varifrån isen kom, bildas en rund häll medan det på den södra sidan, "läsidan", bildades en kägla av morängrus. Förr i tiden använde skärgårdsborna öarnas utseende som en slags kompass när de råkade ut för dimma.
Efter den senaste inlandsisens tillbakadragande har vattnet kring Östersjön genomgått en spännande historia. Då isen drog sig tillbaka var Östersjön till en början en insjö med sötvatten, kallad Baltiska issjön. När isen drog så långt norrut att den kom norr om Billingen i Västergötland skapades en öppning mot havet. Baltiska issjön sänktes med 25 meter på mycket kort tid (något eller några enstaka år) och blev en havsvik med saltvatten, Yolidahavet.
Men med landhöjningen blev öppningen så småningom avsnörd och en söt insjö bildades igen, Ancylussjön. All avsmält inlandsis gjorde att havets nivå steg och vatten trängde in via Öresund. Vattnet blev salt igen och kallades för Litorinahavet.
Efter att Litorinahavet bildades har landhöjningen gjort att Öresund blivit grundare och saltvatteninflödet minskat. Idag är Östersjöns vatten bräckt, dvs. någonstans mellan salt och sött. Det kan jämföras med en flodmynning i havet och det är ovanligt att ett helt hav är bräckt. Faktum är att Östersjön är världens största bräckvattenhav.
Att få se havsörn är magnifik syn för skridskoåkare i skärgården. Den är hårt drabbad av miljögifter och förföljelse. Tack vare minskade giftmängder och utfodring har dock kurvan vänt och den ökar i antal. Under de sämsta åren kläcktes bara 20 ungar men 1994 föddes 126 ungar. Antalet kungsörnar är idag tillbaka på samma nivå som på 1950-talet. Faran är dock inte över och det gäller fortfarande att värna om dess fortlevnad. För skridskoåkare är det speciellt viktigt att visa hänsyn genom att inte bryta de tillträdesförbud som gäller i vissa fågelskyddsområden. Havsörnen startar sin häckning tidigt och redan den 1 februari börjar tillträdesförbudet att gälla i dessa områden.
En annan uppmärksammad fågel i Östersjön är mellanskarven eller "ålakråkan" som fiskarna kallar den. Den är hatad av skärgårdsbefolkningen men beskyddas av ornitologer. Sedan slutet av 1980-talet har arten visat en explosionsartad utveckling och är numer vanlig i hela Östergötlands skärgård. Man tror att ökningen beror på att klarvattenfiskar minskat i Östersjön till förmån för fiskarter som lever i grumligare vatten. Fiskare tror att mellanskarven äter så mycket ål att ålfisket minskar. Undersökningar har visat att dieten består till största delen av skräpfisk. Mindre än 10 procent är ål. Hatet har gått så långt att man sågat ner och t o m sprängt boträd. Mellanskarvens träck dödar växtligheten så att boträden blir kala. Mellanskarven är en flyttfågel och återkommer i mars. Några enstaka exemplar övervintrar i södra Sverige.
Sälstammen i Östersjön har p.g.a. intensiv jakt och miljögifter (främst PCB) decimerats kraftigt. Vid sekelskiftet 1900 fanns uppskattningsvis 100.000 gråsälar i Östersjön, mer än någon annan stans i Europa. Det berättas att man vissa dagar kunde man finna 20.000-30.000 sälar ligga på Själbådarna utanför Harstena. Idag finns omkring 5.000 gråsälar i hela Östersjön varav 100-150 stycken i Östergötland. Siffran varierar mellan åren beroende på att sälarna här vandrar mellan Östergötlands och Nyköpings skärgårdar. Gråsälen är fridlyst sedan 1974. De senaste åren har stammen ökat något igen.
Medan skärgården ännu var rik på säl, fisk och fågel var den tätare befolkad än nu. Folk som bodde här förr var isolerade. Det hände i början av 1900-talet att barn som kom iland till konfirmationen inte kunde läsa. När motorbåtarna kom bröts isoleringen, men blev också en början till avfolkningen. Man behövde ju inte bo vid fiskeplatserna när man kunde gå till havs med däckade motorbåtar.
(Version 2.0)
