Solstaskäret Långfärdsskridskoklubb, Karlstad

Turrapport:
Värmeln - Ledarutbildning, 13/1 -02

Klockan nio ringde Carl-Gustav Liljeberg och meddelade att jag skulle infinna mig inom en timma vid Gårdssjön vid Rommbotten. Det var inte med speciellt stora förväntningar som jag gav mig av i diset. Ännu mindre förväntansfull blev jag i Värmskog när jag såg Värmeln ligga där rätt blöt och trist med snöis lite halvstöpt.

Norrut från Värmskogskyrka skulle jag åka på en väg som kringlade sig fram som den värsta berg och dalbana, med den skillnaden att det var en isgata utan spår att hålla sig till. Erling Andersson berättade senare att vägens sträckning är näst intill kulturminnesmärkt. Inte fanns det några skridskoåkare i Rommbotten inte och inte i Gårdsjö heller och min mobil var inte med eftersom den ändå var urladdad när jag åkte hemifrån. Till slut kom Roy Bredberg i en minibuss och pekade ut en äng där jag förväntades parkera den vid det här laget rätt skitiga bilen.

En del tycker nog att det är lite löjligt att ledarna skall fråga vid samlingsplatsen om alla deltagare har alla prylar med sig. Det tyckte inte jag där på ängen när jag upptäckte att mina kängor står hemma på skohyllan som kostade mig uteblivna skridskoturer hela november och nästan hela december. När den så var färdig så skulle den på rent d-skap kosta mig en skridskotur till.

Alla människor är lika heter det. Det är vi inte alls. Jag har tex ett par 13 år gamla kängor som jag använder för all typ av skridskoåkning med tillhörande skridskor. Bo-Göran Nilsson han har ett par skridskor med tillhörande skor för att glassa runt i på isarna och ett par skridskor med tillhörande kängor för att bada med. Jag begriper inte hur han hinner byte skridskor när behov uppstår och jag begriper ännu mindre hur han skall fixa det när de ligger kvar i bilen, badskridskor och badkängor alltså. Fast det var tur det för mig som inte hade så mycket större fötter än Bo-Göran.

Väl nere på isen så dök det efterhand upp ett gäng åkare från olika håll. Roy Bredberg och Carl-Gustav Liljeberg delade in oss i två grupper. Jag blev över. Fast jag hängde med en grupp med Katarina Frisk som ledare och Mats Görrel som kökarl. Jag blev lite efter. När gruppen stannade så hann jag ikapp och försökte framföra att det var kökarlens ansvar att se till att alla var med i gruppen. Men eftersom jag inte ansågs vara med i gruppen föll den anmärkningen inte inte i god jord. Jag fick i alla fall vara med i gruppen efter det. Katarina sa dock till mig på skarpen när jag försökte åka om henne och då dröp jag av in i klungan.

Ett ledarbyte skedde. Olle Åström blev kökarl och KG Ståhl ledare. Jag blev lite efter så Olle visslade i pipan och efter andra försöket hörde KG och stannade för att vänta på mig. Första gången visslan ljöd hade han försökt artbestämma fågeln som drillade.

Så småningom blev det dags för fika. Vi hittade den andra gruppen, visserligen inte där överledarna bestämt, men allt kan ju inte bli som planerat. Under fikat dök solen fram. Här skulle jag kunna använt superlativ om hur grannt det var, hur fin isen var osv. Min åsikt är att det är för mycket superlativ i skridskorapporter så jag avstår.



Video: Michael Kullins videoklipp med ljud
OBS. Din webbläsare ska kunna kan spela mp4-formatet.

collage
[  Ledarcollage. Foto: Michael Kullin | Klicka för  Fler foton ]

Bild 2 Bild 3 Bild 4 Bild 5 Bild 6 Bild 7 Bild 8 Bild 9 Bild 10 Bild 11 Bild 12 Bild 13 Bild 14 Bild 15 Bild 16 Bild 17 Bild 18 Bild 19 Bild 20 Bild 21 Bild 22 Bild 23 Bild 24

Det är roligt att vi har en sådan bredd i kunskaper i klubben. När jag försökte beskriva hur jag tillverkat vimplar så var Håkan Stööd snabbt och talade om hur jag egentligen borde ha gjort och det gör jag nästa gång. Eftersom det var två grupper så bytte jag grupp efter fikat med hopp om att jag bättre skulle komma in i den andra gruppen. Det gick till att börja med rätt bra. Elaine Magnusson ledde oss söderut tror jag eftersom klockan var ungefär tolv och vi åkte nästan mot solen. Jag hade en trevlig pratstund med Hans Eriksson som var säker kökarl.

Men sedan blev det ett bryskt byte. Bo-Göran Nilsson blev ledare och då blev det kadaver disciplin. Vi beordrades upp i kolonn medan han själv åkte vid sidan av som den värste drillsergeant och anmärkte på allt vi gjorde. En bra övning att ta med sig ut på turerna för att träna medlemmarna i. Sedan kommenderade han paråkning. Jag blev över precis som när man valde lag i skolan. Jag var dålig på att åka skridskor redan då. Fast jag försökte berätta för dem som ville höra på att jag minsann också prövat på paråkning, då under Hans Binsells ledning och det räddade den skridskoturen på Norra Blomsjön som blev ett minne för livet. Men vem lyssnade på mig.

Sedan blev det säkerhetsgenomgång och gruppen verkade ha beslutat att slutligen göra sig av med mig en gång för alla. Ingen grenrem, livlina i olag och ingen karbinhake. Elaine hjälpte mig plocka fram en grenrem ur ryggsäcken, jag lovade att ordna livlinan vid nästa rast och kanske införskaffa en karbinhake. Det var en bra övning som vi bör praktisera mer på våra turer för att höja nivån på utrustningen.

Innan sista fika tog Bo-Göran fram skollärarmanér och sa titta på Håkan Stööd, se vad duktig han är på att åka. Titta nu noga och försök göra som han. Jag försökte och lite bättre gick det nog. Sista fika var på Värmelns Hjärta. Det var som att gå upp till ett Robinsson öråd. Vi satt och pratade om försäkringar, om klubbens möjligheter och om den ledarutbildning som närmade sig slutet. Sedan var det bara några skär in till bilarna.

Det visade sig att ingen blivit bortröstad i örådet och alla deltagare fick diplom, de som inte hade vimplar fick det och de som inte hade första förbandspåse fick det, Roy Bredberg och Carl-Gustav Liljeberg fick ett varmt tack från deltagarna och ett tack av styrelsen för ett utmärkt genomförande av Solstaskärets första ledarutbildning i egen regi. Visst finns det mer att lära, men det finns det alltid.

Leif Lendrup pratade på vägen till samlingen om vikten av att skapa en kultur i föreningen. Om jag får fortsätta att vara med så ska jag arbeta för att den anda och de åsikter som dessa nya ledare har skall genomsyra hela klubben. Tillsammans hoppas jag att vi skall klara av de utmaningar vi står inför med den medlemsökning vi har och som jag tror kommer att fortsätta.

Carl-Gustav Liljebergs kommentar på slutet var också viktig, nu är det högtid att rekrytera nya kandidater till nästa säsongs utbildning. Höra av dig till våra Roy, Carl-Gustav eller någon annan ledare snarast. Det skulle inte sitta fel med 24 nya ledare nästa säsong.

Med principen om att stryka alla superlativ så finns det egentligen inget mer att säga om denna tur. Det skulle möjligen vara korten från turen som Michael Kullin tog på ledare och från turen som snart dyker upp.

[ Fotogalleri Solstaskäret : Vänerskridsko ]
Is
Cirka 10 cm kärnis. Vissa råkar som kan bli besvärliga vid fortsatt värme. Lite snöis i norra skärgården liksom i söder vid Värmskog. 
Antal Grupper Åksträcka Väder Ledare
17  C:a 20  Sol och svag vind efter lite mulen och disig morgon  Huvudledare: Roy Bredberg, Carl-Gustav Liljeberg. Nya ledare: Håkan Stööd, Bo-Göran Nilsson, Ulf Nilsson, Elaine Magnusson, Katarina Frisk, Erling Andersson, Leo Rudner, Mats Görrel, Hans Eriksson, Mikael Skog, Michael Kullin, Olle Åström, KG Ståhl, Leif Lendrup. Deltagare: Bengt Jakobsson 
Denna turrapport är enbart publicerad som information till läsaren. Den är på inget sätt en garanti för några isförhållanden efter turdatumet. Det är du själv som måste avgöra om isen är säker!

Tillbaka | Klubbturer 2001-02 : Solstaskäret | Rapport: Bengt Jakobsson | Edane-Borgvik | 2002-01-13